Många författare jag möter är övertygade om att deras största problem är brist på disciplin. De tänker att de borde skriva oftare, mer regelbundet och med större konsekvens, och att det är där det faller. Ofta bär de på en känsla av att de inte räcker till som skrivande människor, trots att viljan finns.

När jag ser tillbaka på längre skrivprocesser, både mina egna och andras, är det sällan disciplinen som avgör om en bok faktiskt blir färdig. Det som gör skillnad är hållbarheten. Frågan är inte hur mycket man kan pressa sig själv under en period, utan hur mycket man faktiskt kan bära i sitt liv just nu.

Det handlar om att förstå sitt eget motstånd. Inte det som bottnar i lathet, utan det som kommer ur trötthet, tvivel eller överbelastning. Det handlar också om att se vilka krav man har lagt på sitt skrivande, och om de kraven gör arbetet tyngre än det behöver vara. Ibland är det inte skrivandet i sig som är svårt, utan föreställningen om hur skrivandet borde se ut.

Uthållighet byggs inte genom att ständigt pressa sig förbi sina gränser. Den byggs genom att anpassa processen så att den går att leva med. När skrivandet får ta plats på ett sätt som är förenligt med resten av livet, snarare än i ständig konkurrens med det, blir det möjligt att fortsätta.

I bokcoaching arbetar jag därför lika mycket med skrivandets villkor som med själva texten. Jag tittar på ramar, förväntningar och arbetsformer, och på hur de kan justeras så att skrivandet inte blir ännu ett krav att misslyckas med. När ramarna är rimliga, när förväntningarna är tydliga och när skrivandet får vara mänskligt, händer något avgörande.

Det blir möjligt att fortsätta.

Inte nödvändigtvis varje dag.

Men över tid.