Många manus som har kört fast är inte tomma. De är tvärtom fulla. Fulla av möjliga riktningar, teman, perspektiv och tonlägen. Det finns idéer som alla känns viktiga och angelägna, men som samtidigt pekar åt olika håll och drar berättelsen i flera riktningar på en gång.

I sådana manus hålls ofta flera versioner av samma bok öppna samtidigt. Den personliga berättelsen lever sida vid sida med den mer allmänna. Det litterära samsas med det pedagogiska. Varje spår har sin egen logik och sitt eget värde, och inget av dem är fel i sig. Problemet uppstår först när allt förväntas få plats samtidigt.

När det händer förändras rörelsen i texten. Val skjuts upp, eftersom inget riktigt får väljas bort. Scener blir kvar av försiktighet, ifall de skulle behövas senare. Resonemang breddas i stället för att fördjupas, och manuset fortsätter att röra sig framåt utan att egentligen utvecklas. Det finns aktivitet, men ingen tydlig riktning.

Det här är sällan ett tecken på osäkerhet eller bristande förmåga. Ofta är det tvärtom ett tecken på omsorg. Man vill inte välja bort något som känns sant. Man vill inte stänga dörrar för tidigt eller reducera berättelsen till något mindre än den skulle kunna vara.

Men skrivande kräver riktning, och riktning kräver att något får stå i centrum. En bok kan inte bära alla sina möjliga versioner samtidigt. I bokcoaching arbetar vi därför inte med att förbättra varje tänkbar möjlighet, utan med att våga välja en och låta de andra vila.

Inte för att de är dåliga eller ointressanta, utan för att boken behöver få bli något, inte allt.