Många författare jag möter säger att de har svårt att välja riktning i sitt manus. Det låter ofta som ett problem med idéer eller beslutsamhet, men när man tittar närmare visar det sig sällan vara där det egentligen skaver. I de flesta fall finns det gott om idéer och en tydlig förmåga att arbeta med text. Det som gör valet svårt är snarare vad ett val faktiskt skulle innebära.

Att välja ett perspektiv betyder att andra perspektiv försvinner. Att skärpa ett tema innebär att något annat måste tonas ned. Att låta en konflikt bära berättelsen kräver att andra spår släpps. Varje tydlighet har ett pris, och det är inte konstigt att det tar emot att betala det priset innan man vet exakt vad man får tillbaka.

Att inte välja kan därför kännas som ett sätt att hålla alla möjligheter vid liv. Så länge inget är fastslaget finns det fortfarande utrymme för allt. I praktiken blir effekten i ett manus ofta den motsatta. När val skjuts upp blir texten försiktig. Den cirklar runt det som egentligen är viktigt i stället för att gå rakt in i det, och berättelsen tappar sin kraft.

I bokcoaching arbetar jag därför inte med att tvinga fram beslut eller pressa fram snabba svar. Arbetet handlar i stället om att synliggöra konsekvenserna, både av de val som kan göras och av de val som skjuts på framtiden. Först när det blir tydligt vad olika vägar faktiskt leder till går det att välja med lugn.

Inte för att valet känns riskfritt, utan för att det känns meningsfullt. För i slutändan är också det uteblivna valet ett val i sig. Frågan är bara vilket manus det valet leder till.